Status quo... eller vad säger man? Står och stampar på samma ställe, inget händer, varken bakåt eller framåt. Förutom humöret kanske, känner mig som en osalig ande. Rastlös och lättirriterad, har tappat motivationen. Det är INTE kul längre! Kul har det väl inte varit förut heller, men i våras kände jag lite hopp om att bli bättre och lite motivation att träna. Nu går jag omkring här och vill inte göra nåt... Gör mina övningar varje dag, men det är såååå tråkigt! Diskar, städar, plockar, ser på tv, spelar Hay Day, facebook, bla bla bla...............................................
............................................ Inget kul inlägg, jag vet, men jag tycker inte det är kul heller! 

Ibland slår det mig, ofta då som en knytnäve i magen, att det faktiskt är rätt illa just nu... Jag är fortfarande sjukskriven, sju månader efter steloperationen, och det är inte direkt bättre. Vissa symptom är lite bättre, jag har inte samma värk i höger ben och fot. Observera "samma", jag har nu en annan värk, i höger höft, ljumske och ben. Kände av det förut också, men värre nu. Dessutom har jag ju skaffat mig en trötthetsvärk i ryggen som hör till efter operationen, vore skönt om det blev bättre snart, kämpar ju med mina j---a stabilitetsövningar. Ofta har jag en förmåga att dölja både för mig själv och andra hur ont jag har. Jag biter ihop och vill helst inte klaga eller prata för mycket om ryggen, det är som om det blir till en sanning om jag säger det högt. Kanske gör mig själv en björntjänst för många förstår nog inte hur jobbigt det är. Men ibland slår det mig som sagt, och då får jag nästan panik. Var på kalas i fredags där en äldre dam undrade hur det går för mig, jag sa som det var, varpå hon säger: men inte tror du att du kan gå tillbaka till jobbet på dagis, det kommer väl inte funka? Snacka om ett slag i magen... Att höra nån säga det högt, som jag knappt ens orkar tänka... 

Nånting är fel i min kropp... Man kan inte ha så här ont varenda dag utan att nåt är fel. Punkt. Hade all värk berott på diskkomressionen och trycket på nerven så borde det väl ha blivit något bättre efter min operation? Kanske att det inte värker så ner i foten längre... Å andra sidan är värken i höger sida, höft, ljumske och lår värre än någonsin. Men vad är det??? Är det höften? Är det bäckenet? Nåt annat i ryggen? En mystisk, sällsynt muskelsjukdom? Vill bara få kallelse till ny röntgen nu... Min största farhåga är att de inte hittar nåt... Fattar inte ibland hur jag orkar, det är så tungt, psykiskt och fysiskt. 

Idag har jag varit hos sjukgymnasten och fått låna en tens-apparat, ska prova en månad om det kan hjälpa lite :-) Allt som kan lindra är ju bra i väntan på vidare utredning! 

Idag har jag varit i Jönköping på Art clinic och träffat en ny ortoped, han var norsk och jättetrevlig! Han började med att berätta att han vanligtvis jobbar i Linköping tillsammans med båda ortopederna som jag träffade på Spenshult, lite kul :-) Kändes tryggt på nåt konstigt vis... Han själv hade också jobbat på Spenshult tidigare. Världen är liten. 

I vilket fall fick jag ju berätta min historia, igen... Han hade läst i journalerna men ville väl höra från mig hur det har varit. Sen en rätt snabb undersökning. Bäckenleden verkade han skeptiskt till (som alla andra) men däremot funderade han över höften... plötsligt känner jag mig jättegammal, höften?! Nåja, jag ska göra ny magnetröntgen av ryggen och även röntga bäcken och höft, sen blir det nytt besök i Jönköping. Resan fortsätter... 

Ja imorn är det dags... igen... Har fått en tid på Art Clinic i Jönköping för bedömning av ryggen. Trodde inte det skulle gå så fort, men de hade tydligen tid så snabbt, bra fast jag känner mig inte riktigt beredd. De har ju fått mina journaler från Spenshult så jag hoppas jag inte behöver dra hela historien igen. Jobbigt med ny läkare en gång till och nervöst vad han ska säga. Ja, ja, jag ska försöka tänka på annat idag och ta det imorn. 

Den här tiden som har gått sen jag gjorde steloperation i ländryggen känns lite som en dimma... Det har gått ett halvår (!) och jag vet inte vart den tiden tagit vägen? Känns inte riktigt som jag varit med... mer som om jag hade stått brevid och tittat på. Lite läskigt. Min sambo har flera gånger sagt att jag är lite som i en bubbla, inte riktigt med och att jag inte kommer ihåg saker jag sagt eller som vi har pratat om. Samma säger min dotter, fast på en tonårings  vis kan hon bli mer sur för att jag inte kommer ihåg saker hon berättat eller när jag frågar samma sak flera gånger. Jag kan även bli stressad och förvirrad när vi är och handlar tex, när det är mycket folk runtomkring. Eller när jag ska ta beslut snabbt, blir helt ställd. 

Orsakerna kan nog vara flera... Dels har jag tröttat ut mig rätt rejält innan allt detta både fysiskt och psykiskt genom att ha haft ständig värk i fyra år, plus all oro det för med sig. Det har varit många turer till läkare, sjukgymnaster, osteopater mm. Dels är själva operationen påfrestande på många sätt, både kroppsligt och psykiskt, alla mediciner gör sitt också. Sen blir man rätt isolerad när man är sjukskriven, särskilt i början, man orkar inte mycket mer än att försöka ta hand om sig själv och att sköta sin rehabträning. Dessutom är det ständiga tankar och oro om framtiden, det är fruktansvärt tröttande! Det mal och mal och mal......... 

Vilken härlig dag! Sol och 26 grader. Vi har varit och solat och badat nästan hela dagen. Vi var på ett nytt ställe som var helt underbart, klippor och en liten sandstrand och jättefin sandbotten i sjön. 

Tyvärr blir ju allt en utmaning när man har ont i ryggen, men jag tycker ändå att det gick skapligt bra idag :-) Det gäller att ta det lugnt och tänka sig för, hitta bra ställningar att sitta och ligga, bada försiktigt och inte slänga sig i vattnet, inte halka på klipporna... Försöka koppla av och njuta!