Direktlänk till inlägg 11 augusti 2014

Att dölja smärtan...

Av Sara Emma - 11 augusti 2014 22:22

Ibland slår det mig, ofta då som en knytnäve i magen, att det faktiskt är rätt illa just nu... Jag är fortfarande sjukskriven, sju månader efter steloperationen, och det är inte direkt bättre. Vissa symptom är lite bättre, jag har inte samma värk i höger ben och fot. Observera "samma", jag har nu en annan värk, i höger höft, ljumske och ben. Kände av det förut också, men värre nu. Dessutom har jag ju skaffat mig en trötthetsvärk i ryggen som hör till efter operationen, vore skönt om det blev bättre snart, kämpar ju med mina j---a stabilitetsövningar. Ofta har jag en förmåga att dölja både för mig själv och andra hur ont jag har. Jag biter ihop och vill helst inte klaga eller prata för mycket om ryggen, det är som om det blir till en sanning om jag säger det högt. Kanske gör mig själv en björntjänst för många förstår nog inte hur jobbigt det är. Men ibland slår det mig som sagt, och då får jag nästan panik. Var på kalas i fredags där en äldre dam undrade hur det går för mig, jag sa som det var, varpå hon säger: men inte tror du att du kan gå tillbaka till jobbet på dagis, det kommer väl inte funka? Snacka om ett slag i magen... Att höra nån säga det högt, som jag knappt ens orkar tänka... 

 

 
ANNONS
 
Annie

Annie

12 augusti 2014 08:51

Förstår att det kändes som ett slag i magen. Men kanske det ligger nåt i det hon sa ändå?

Jag kommer själv inte kunna gå tillbaka till vården, har fått höra det från läkare och vårdpersonal sen jag blev sjuk. Ungefär som den där tanten sa till dig :-)
I början orkade jag verkligen inte ens tänka på jobbsituationen, för jag hade såna smärtor. Men sen när jag blev lite bättre, så kändes det ändå som dem gjort mig en tjänst genom att säga så :-)

Vill väl bara säga att jag förstår dig! :-)Och att hon säkert ville väl, fast det kanske inte känns så när nån säger så.

Hoppas verkligen att du får komma på röntgen snart, och att du får den hjälp du behöver!

Tänker på dig, det ska du veta :-)

Kramar/

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Emma

12 augusti 2014 10:39

Det ligger ju rätt mycket i det, därför det ær jobbigt. Men hon ville nog inget illa. Grejen är bara att jag jobbade ju först i vården men trivdes inte riktigt, tungt och stressigt och arbetstiderna passade inte mig, jag var ensam med min dotter då. Sen läste jag och tog studielån i tre år för att bli förskollärare, så nu känns det ju rätt deppigt om inte det funkar heller... Men, men, vi får se, får börja med röntgen och ny läkartid och gå vidare sen på nåt sätt. Kram!

 
Emma

Emma

12 augusti 2014 13:03

Å stackare. Eller stackars oss. För jag har så lika tankar som du just nu. Jag döljer min smärta alldeles för mycket har jag insett. Det har lett till att många nära och kära tror att jag mår bättre än vad jag gör, och det leder i sin tur till att jag knappt får några besök längre, och inte samma hjälp som innan. Jag är även jättedålig på att be om hjälp. Jag hatar att behöva göra det och känner mig skitjobbig. Det blir en ond cirkel det där. Måste skärpa mig, för jag tror inte att är bra att hålla det inom sig för mycket.
Kram till dig!

http://vagenfram.wordpress.com

Sara Emma

12 augusti 2014 13:19

Nej, jag tror inte heller det är bra... Det är nån skyddsmekanism tror jag, syns inte - finns inte... Men man orkar ju inte bara kämpa på själv heller i längden. Jag har märkt att såna dagar när jag klappar ihop kan folk omkring mig bli förvånade, de trodde att jag var bättre och piggare. Svår balansgång för man vill inte gnälla heller. Kram!

 
L

L

14 augusti 2014 13:51

Jaa,visst blir man duktig på att dölja?Fick ont som fan igår så jag var tvungen att lägga mej där vi var,hade det inte varit kalas hade jag ställt in innan eller åkt hem tidigare-men lik förbannat ska man kämpa sej igenom det...Varför?!Tycker det är skitsvårt att erkänna att det blir sämre igen när man haft en bra period,som att man skäms eller att det är ens eget fel?Så är det ju inte!Kram

http://www.inmyplace.bloggagratis.se

Sara Emma

14 augusti 2014 14:38

Visst är det konstigt? Det känns nästan lite retligt och skämmigt att man fortfarande har ont och inte orkar med... Man får ju kommentarer ibland som: men har det inte blivit bättre än? Har du fortfarande ont? Det är säkert inte illa menat, men det är väldigt lätt att ta åt sig och känna sig lite skyldig och besvärlig. Kram

 
L

L

16 augusti 2014 09:41

EXAKT så!Tror inte heller det är illa menat,absolut inte-men en del tror nog att det tar typ 2v efter op sen är man bra! :)
Jag tycker det är jättepinsamt när jag varit bättre några dagar,och sen blir sämre igen-det är sååååå jobbigt att säga att det är sämre-varför?!

http://www.inmyplace.bloggagratis.se

Sara Emma

16 augusti 2014 11:09

Ingen aning... Det är ju inte direkt så att man VILL ha ont! Känns som man gör omgivningen besviken på nåt konstigt sätt.

 
Emma

Emma

18 augusti 2014 15:59

Jag såg att du skrev att folk kunde bli förvånade om du klappar ihop. Exakt så är det för mig också. Det är skitjobbigt och jättekonstigt tycker jag. Jag är ledsen, men jag har inte förståelse för de människor som endast finns när man mår som sämst. Det är ju inte så att jag bli mirakulöst jätteglad och pigg bara för att jag inte orkar klaga exakt.hela.tiden Jag var med om det nu för ca 2 minuter sen och det är från riktigt närstående personer som blir jätteförvånade när jag säger att jag inte kan göra vissa saker. Detta känner jag inte att jag kan skriva om på min egen blogg, då de är för nära. Det gör mig livrädd att säga att jag mår bättre ibland, för då försvinner de. Sorry för att jag är lite upprörd :) Kram!

http://vagenfram.wordpress.com

Sara Emma

19 augusti 2014 10:25

Du får va hur upprörd du vill! Jag förstår dig precis. Snart vet jag inte hur jag ska bete mig för att det ska bli rätt... Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Emma - 26 juli 2018 08:25

Aldrig får det va lugnt i livet. Svårt att hitta en varaktig balans när livet krånglar till allt. Berättar mer senare, just nu är allt uppochner och ryggen är det sista jag tänker på tyvärr. ...

Av Sara Emma - 3 juni 2018 20:02

Oj va länge sen jag skrev här! Har inte riktigt orkat, men nu ska jag uppdatera lite. Har fått godkänd sjukskrivning på 25% tom 31/8. Trodde jag aldrig. Så jag jobbar på 65% och är tjänstledig 10% och sjukskriven 25%. Funkar jättebra! Så skönt att ...

Av Sara Emma - 15 mars 2018 17:52

Har tänkt på en sak... jag är nästan aldrig sjuk numera. När jag var sjukskriven i tre år så tänkte jag att det är nog för att jag inte träffar så mycket folk, men nu har jag varit tillbaka ett par år om man räknar från att jag började arbetsträna, o...

Av Sara Emma - 14 februari 2018 18:19

Trodde jag aldrig, och inte min doktor heller ;) FK beviljade min sjukskrivning på 25% i tre månader till! Utan att krångla. Jag var helt beredd på att fajtas igen men nu slapp jag det ett tag, så skönt! Har höjt dosen på saroten för att se om det ...

Av Sara Emma - 10 januari 2018 18:07


Är så glad för jag har lyckats förlänga mina promenader :) Klarar nästan 40 min i rask takt nu, det är sååå skönt! Max 20 min har funkat förut och det har känts så meningslöst, tappade lusten helt. Men nu känns det ju som att det faktiskt gör lite ny...

Presentation


Här är min berättelse om hur jag började få lite, lite ont i ryggen... och hur det sen fortsatte!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ryggresan med Blogkeen
Följ ryggresan med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se