Inlägg publicerade under kategorin Historik

Av Sara Emma - 13 april 2014 22:12

Läste i Aftonbladet om en kvinna, Lise Korsedahl, som haft såna ryggproblem men lyckats bli bättre med hjälp av pilates, så intressant! Mailade henne och fick jättebra tips på stärkande övningar att göra hemma. Se gärna mina Länkar för att läsa Lises blogg! Nu började jag träna mer hemma de dagar jag inte var på gymmet, mycket med pilates-boll. Kändes nästan som min egna träning gav mer... Inte för att dra alla över en kamm eller nedvärdera sjukgymnaster... men jag har genom åren fått en känsla av att de många gånger är för allmänt kunniga och inte så duktiga på specifika problem. När jag tränade på gymet ihop med andra så tränade vi ju på samma maskiner fast vi hade olika problem. 

Av Sara Emma - 13 april 2014 21:56

Efter fyra veckor var det dags att söka upp sjukgymnast för fortsatt träning på hemorten. Jag kontaktade den senaste jag varit hos och som jag fått fötroende för. Dessutom var det ett litet ställe med eget gym som kändes mycket trevligare än på sjukhuset i stan. Kände mig lite orolig för att ta nästa steg i rehabiliteringen... Var fortfarande trött, stel och hade ont. Köra bil fick jag inte heller göra än så min snälla mamma fick köra mig, att ta sig i och ur bilen var också ett litet företag i sig! Tog hissen upp till första våningen, trappstegen var många... Besöket gick bra och jag fick bara några enkla övningar att fortsätta med och nytt besök nästa vecka. Var helt slut i kroppen när jag kom hem! 

 

Jag kämpade på hemma med övningar och promenader. Efter sex veckor orkade jag gå 10 minuter... Puh! Nu var det i alla fall dags att börja träna mer aktivt på gymet med hjälp av sjukgymnasten, kändes skönt att komma igång! Hade fortfarande ont men fick åtminstone inte ondare av att träna. Kunde även gå korta promenader utan att få ondare, det var faktiskt ett stort framsteg! Före operationen fick jag ont av i princip allting. 

Av Sara Emma - 13 april 2014 11:22

Å så skönt att komma hem! Längtade så efter min familj :-)  Min lille pojk på 4 1/2 år var nästan lite blyg och rädd att göra mig  illa, fick världens försiktigaste och goaste kram! 

 

Nu började återhämtningen hemma... Hade riktigt ont och var stel, jag var också väldigt rädd att röra mig, sitta och ligga på fel sätt, var så orolig att skada läkeprocessen. Den oron släppte efterhand när jag blev mindre stel och kände att jag kunde röra mig lättare, men det tog ett tag. Jag mådde fortfarande illa och försökte ta så lite smärtstillande som möjligt, det var en svår balansgång för jag hade ganska ont. 

 

Det mest besvärliga i början var nätterna. Det var nästan omöjligt att hitta en bra sovställning, det värkte överallt till slut! Jag kämpade på med mina övningar som sjukvymnasten visat mig innan jag åkte hem. Försökte även ta korta promenader. Var så trött hela tiden! Livet kändes faktiskt som en kamp de första veckorna. 

Av Sara Emma - 10 april 2014 21:35

Redan på kvällen operationsdagen kom en hurtig sjukgymnast och ville ha upp mig ur sängen. Jag trodde hon skämtade! Hur skulle det gå till? Nåja, med mycket möda och hjälp kom jag upp på benen och hängde över ett gåbord en liten stund. Sen fick jag lägga mig igen som tur var, hon lovade dock att återkomma nästa dag! 

 

Första natten kände jag mig knappt levande... Dåsade och sov om varannat, ganska susig också eftersom jag fick morfin regelbundet, mådde konstant illa. Det visade sig att mitt blodtryck var alldeles för lågt, 90/50 och jag fick dropp resten av natten. Framåt morgonen ville sköterskan att jag skulle kissa, men jag orkade inte ur sängen och på bäcken funkade inte! Efter ultraljud som visade att blåsan var full blev jag helt enkelt tappad... Sköterskan bad om ursäkt för att hon var tvungen att göra det, men jag orkade faktiskt inte bry mig... 

 

Andra dagen gick lite bättre, kom upp ur sängen med hjälp och tog mig till toaletten i alla fall. Kände mig helt mörbultad och mådde så jäkla illa, var yr i huvet och hade huvudvärk. Jag som hade tagit med tre tidningar och en bok orkade inte öppna nån av dom, inte heller se på tv. Låg helst och blundade. 

 

Tredje dagen kände jag mig lite mer som människa igen! Trots illamåendet hade jag lite mer matlust, maten på Spenshults sjukhus är underbart god! Nu fick jag träna med sjukgymnast på att gå med kryckor och att gå i trappa. Fick även enkla övningar att göra. Ortopeden som opererat mig kom på besök, allt hade gått bra och han sjukskrev mig i tre månader. Planen var att jag skulle åka hem nästa dag! 

 

På morgonen nästa dag mådde jag så illa! Skulle gå upp och på toa men kände hur det snurrade i huvet. Larmade och fick hjälp till toaletten, hängde över gåbordet och undrade hur jag skulle orka åka 25 mil hem, dessutom var det tänkt att jag skulle åka med sjukresa i taxi. Retligt att stanna på vägen och spy med en okänd förare liksom... Väl sittandes på toa började det tjuta i öronen och svartna för ögonen, jag svimmade. Som tur var hann sköterskan fånga mig i fallet och kunde lägga mig ner på golvet, hade inte varit kul att skada ryggen nu helt nyopererad! Vaknade med gåbordet över mig som jag lyckts dra med mig och fyra sköterskor som tittade ner på mig.Shockad och rädd att jag skadat mig kom jag till slut upp i sängen igen. Då kom frossan, jag skakade och frös så hela kroppen skrek av smärta, det var hemskt! Fick syrgas och sen stesolid intravenöst, då lugnade det sig. Detta var hemsk och jag var helt slut! Nån hemresa blev det ju inte. 

 

Åkte inte hem nästa dag heller för nu var jag rädd att det skulle hända igen. Slutade nästan helt med morfinet som troligen orsakat både yrsel och illamående. Kände mig lite piggare och följande dag kom min snälla sambo och hämtade mig! 

Av Sara Emma - 10 april 2014 11:51

Den 7/1 2014 åkte jag ner till Spenshults sjukhus för att bli inlagd för steloperation mellan L4-L5. Jag var så himla nervös! Det var också jobbigt att lämna familjen hemma. Jag blev mycket väl emottagen, alla var verkligen jättetrevliga. Det var mycket förberedelser den eftermiddan, provtagningar och dusch två gånger. Kändes lite ensamt på kvällen när min sambo åkte hem. Fick en sömntablett och sov faktiskt rätt bra.

 

Nästa morgon var det dags för frukost, fyra tabletter... Sen dags att sätta nål i armen och sen vänta... Till slut var det dags att åka iväg till operationssalen. Go'natt  och sov gott... 

 

Vaknade på eftermiddan och det kändes som tåget kört över mig... Ändå var jag full av smärtstillande. Mådde illa. 

Fick åka upp till mitt rum efter ett par timmar. Hade eget rum vilket var jätteskönt! 

Av Sara Emma - 9 april 2014 17:32

Jag var helt oförberedd på att en operation kunde bli aktuell, därför bestämde vi att jag skulle fundera och fick en telefontid efter några veckor. Jag bestämde mig i bilen på vägen hem... jag måste ju ta chansen att bli bättre! Förutsättningarna att bli bättre var ca:70%, det fanns inga grantier. Det var även osäkert om alla mina besvär berodde på min diskkompression. Men det kändes inte som det fanns nåt alternativ, jag måste prova. 

 

Eftersom vi hade bokat en resa till Kreta i oktober så ville jag ju inte opereras före det, så därför började min garantitid på 60 dagar att räknas efter resan. Det var en jobbig höst 2013, jag väntade varje dag på en kallelse. Precis före jul kom den äntligen! Operation 8/1 2014! 

Av Sara Emma - 9 april 2014 15:25

Vårdgaranti på tre månader har man, och det var exakt den tid det tog att få en tid hos en ryggortoped! Men inte i närheten utan på Spenshults sjukhus utanför Halmstad... Nu var det augusti 2013. Tänkte först tacka nej och vänta på en tid någonstans närmare, men vågade inte chansa utan tackade ja. 25 mil enkel resa. Min snälla sambo tog ledigt och körde mig dit. Tur var det för jag var riktigt nervös! Nu kändes det som att det var sista chansen, tyckte inte den här ortopeden heller att det fanns nåt att göra, då var det liksom kört! Var så nervös så jag mådde illa... 


En snabb undersökning och en titt på mina röntgenbilder... sen säger han: ja, vi kan ju operera det här! En steloperation mellan L4-L5 och även öppna upp runt nerven. Va?! 

Av Sara Emma - 9 april 2014 13:22

Hela hösten 2012 och vintern 2013 åkte jag regelbundet 6,5 mil till osteopaten. Det var så skönt att träffa och prata med nån som förstod! Tyvärr blev jag ju inte bättre och han sa till mig att jag nog behövde annan hjälp, kanske hos en ortoped. I samma veva blev jag kallad till ett möte med min chef, jag hade varit sjuk för mycket... Det var hennes skyldighet att försöka hjälpa mig. Jag sa att det jag helst ville var att träffa en ortoped, och hon ordnade en tid hos ortopeden på företagshälsovården. 

 

Ännu en undersökning... Han hittade inte så mycket och tyckte att jag rörde mig smidigt. Saken har ju hela tiden varit den att jag har varit rörlig och kunnat göra många saker utan smärta, det är efteråt jag fått riktigt ont! Efter alla dessa undersökningar, behandlingar och övningar så har smärtan kommit efteråt, senare på dagen, förutom den värk som ständigt funnits där förstås. Han skrev i alla fall remiss till ny magnetröntgen för att se om något förvärrats. 

 

Efter ett tag fick jag ett brev där det stod att röntgen visade samma som sist och han ansåg inte att det fanns så mycket att göra... ev kunde han skriva remiss till annan ortoped för ännu en bedömning. Det  villejag förstås! Nu var det maj 2012. 

Skapa flashcards