Den här tiden som har gått sen jag gjorde steloperation i ländryggen känns lite som en dimma... Det har gått ett halvår (!) och jag vet inte vart den tiden tagit vägen? Känns inte riktigt som jag varit med... mer som om jag hade stått brevid och tittat på. Lite läskigt. Min sambo har flera gånger sagt att jag är lite som i en bubbla, inte riktigt med och att jag inte kommer ihåg saker jag sagt eller som vi har pratat om. Samma säger min dotter, fast på en tonårings  vis kan hon bli mer sur för att jag inte kommer ihåg saker hon berättat eller när jag frågar samma sak flera gånger. Jag kan även bli stressad och förvirrad när vi är och handlar tex, när det är mycket folk runtomkring. Eller när jag ska ta beslut snabbt, blir helt ställd. 

Orsakerna kan nog vara flera... Dels har jag tröttat ut mig rätt rejält innan allt detta både fysiskt och psykiskt genom att ha haft ständig värk i fyra år, plus all oro det för med sig. Det har varit många turer till läkare, sjukgymnaster, osteopater mm. Dels är själva operationen påfrestande på många sätt, både kroppsligt och psykiskt, alla mediciner gör sitt också. Sen blir man rätt isolerad när man är sjukskriven, särskilt i början, man orkar inte mycket mer än att försöka ta hand om sig själv och att sköta sin rehabträning. Dessutom är det ständiga tankar och oro om framtiden, det är fruktansvärt tröttande! Det mal och mal och mal......... 

 

Annie

22 juli 2014 23:41

Åh vännen ..

Förstår dig. Det tar på krafterna att leva med ständig värk!
Och 4 år .. det är lång tid :-(
Ja det blir ju så mycket funderingar om framtid och jobb/studerande också, det tar också på krafterna ..
Hur har det varit idag?

Kram!

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Emma

23 juli 2014 22:48

Skaplig dag tycker jag, allt är ju relativt ;) Blev sol och lite bad idag med :-) Kram

 

Emma

26 juli 2014 18:32

Å jag känner igen med precis! Jag tror det handlar ganska mycket om medicinen. I alla fall för min del gör det det. Jag käkade ju massa stark morfin efter olyckan som jag sen slutade med, och jäklar vilken skillnad det blev. Den påverkar mycket mer än vad man tror. Och sen är det ju den där psykiska stressen. Det tar kål på en totalt.
Kan inte säga mer än att jag förstår och känner likadant. Kram på dig!

http://Vagenfram.wordpress.com

Sara Emma

26 juli 2014 23:03

Ja, den psykiska stressen är så jobbig... det kunde jag aldrig föreställa mig innan operationen. Fysisk smärta var jag beredd på, men inte att den psykiska biten var så tuff. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Aldrig får det va lugnt i livet. Svårt att hitta en varaktig balans när livet krånglar till allt. Berättar mer senare, just nu är allt uppochner och ryggen är det sista jag tänker på tyvärr. ...

Oj va länge sen jag skrev här! Har inte riktigt orkat, men nu ska jag uppdatera lite. Har fått godkänd sjukskrivning på 25% tom 31/8. Trodde jag aldrig. Så jag jobbar på 65% och är tjänstledig 10% och sjukskriven 25%. Funkar jättebra! Så skönt att ...

Har tänkt på en sak... jag är nästan aldrig sjuk numera. När jag var sjukskriven i tre år så tänkte jag att det är nog för att jag inte träffar så mycket folk, men nu har jag varit tillbaka ett par år om man räknar från att jag började arbetsträna, o...

Trodde jag aldrig, och inte min doktor heller ;) FK beviljade min sjukskrivning på 25% i tre månader till! Utan att krångla. Jag var helt beredd på att fajtas igen men nu slapp jag det ett tag, så skönt! Har höjt dosen på saroten för att se om det ...

Är så glad för jag har lyckats förlänga mina promenader :) Klarar nästan 40 min i rask takt nu, det är sååå skönt! Max 20 min har funkat förut och det har känts så meningslöst, tappade lusten helt. Men nu känns det ju som att det faktiskt gör lite ny...