Min granne, en farbror på över 70 år stelopererade ryggen för tre veckor sen. Alltså, är det mig eller honom det är nåt konstigt med? Efter två veckor var han ute och krattade löv... igår körde han iväg i bilen... Jag fattar ingenting. Efter två-tre veckor tog jag mig knappt ut på 10- minuters promenader. Min sambo skojade och sa att "han var ju ung och pigg innan operationen vet du"... Jag börjar undra om han bara tror att det är steloperation han gjort, kanske är nåt enklare ingrepp? Konstigt är det i alla fall! 

Själv går jag här och väntar på posten varje dag och kallelse till ortopeden. På ett sätt vill jag dit direkt, på ett sätt är jag orolig för vad han ska säga? Om inget syns på röntgen, vad ska man göra då? Nåt måste ju va fel när det inte blir bättre. Det går inget framåt, får ont av i princip allt. Det är inte nåt roligt alls längre. 

I fredags hade jag besök av en god vän hela förmiddan. På kvällen var jag bjuden till en arbetskamrat, jättetrevligt att träffa alla mina goa jobbarkompisar :-) Saknar dom jättemycket. Det börjar kännas nu att man varit hemma rätt länge, man blir lite utanför ett sammanhang på nåt vis, lite utanför verkligheten... Att träffa nån kompis och fika en gång/vecka blir liksom inte samma sak. Igår eftermiddag träffade jag en före detta arbetskamrat och tog en fika, jättetrevligt :-) Men vad trött jag blir efter en sån helg, hade huvudvärk och nästan lite yrsel på kvällen. Idag protesterar kroppen också, ont, ont, ont... 

Nu början väntan igen... En vecka sen jag gjorde MR och svaret borde komma till ortopeden i dagarna, sen ska de skicka kallelse till mig... Undrar hur lång tid det tar? Den här gången kommer jag inte vänta alltför länge utan ringer nog om ett par veckor om jag inget hört. Sista oktober går även sjukskrivningen ut, så nu börjar det närma sig igen också. Suck. 

Har varit lite bättre från värken nu nån dryg vecka, har varit så skönt! Trodde nästan det skulle vända nu. Gud va dum jag är som aldrig lär mig! 

I förmiddags var jag med min pojk på skridskoskola en timma, växlade mellan att stå och sitta på hård träbänk. Fick ju skitont... Efter att ha vilat åkte jag och handlade lite, fick så j---a ont i affären så jag blev helt kallsvettig och började må illa. Nu ligger jag här och väntar på att nån ska komma hem och bära in maten som är kvar i bilen... F-n att det aldrig blir bättre!!! 

Hurra! Jag har fått tid till magnetröntgen, på söndag (!) kl.15.00 i Göteborg :) Ska bli så skönt att få det gjort, nu händer det ju nånting i alla fall. Bra att det var en söndag också för då behöver inte min sambo ta en semesterdag för att köra mig den här gången. 

Idag har jag varit på vårdcentralen och träffat läkare nr3 på tre månader... Faktiskt den bästa hittills :) Hon skrev ut Citodon, Alvedon, Naproxen och Omeprazol... så nu kanske jag klarar mig lite längre än sist när jag fick 14st oxynorm utskrivna! Dessutom ska hon ringa på fredag och höra hur tabletterna funkar, inte dåligt! Har tagit en citodon och känner att jag blir mycket tröttare av dom än av oxynorm, får prova några dagar, annars pratade hon även om Tramadol. Nån som har några erfarenheter av dessa mediciner?

Nu har jag bestämt mig. Har grubblat fram och tillbaka, vill inte ge mig och kapitulera.... Men nu gör jag det. I julas fick jag och min dotter musikalbiljetter, vi skulle åka tillsammans med min svägerska och hennes dotter till Stockholm den 24/10 och se Livet är en schlager. Har sett fram jättemycket mot det! Men sista tiden har jag insett mer och mer att det blir för tufft för mig just nu. 30 mil i bil, sen ut på restaurang och sen sitta på musikalen i flera timmar. Hem 30 mil nästa dag. Så igår bestämde jag mig, ringde svägerskan som förstod, min dotter fixade en kompis som följer med istället, och jag... jag kan pusta ut! Känns faktiskt mest befriande, jag har varit så orolig för hur det ska funka, hur ont jag ska få, hur mycket sämre jag kanske blir efter... Nu släpper jag det, puh!

Att vara sjukskriven är ju inte detsamma som att vara sysslolös precis... Önskar nästan att jag hade skrivit upp alla samtal jag ringt under den här tiden, till läkare, sjukgymnaster, olika vårdcentraler och sjukhus, till lönekontoret, till chefen, till min förra chef, till försäkringskassan.................................
..................................... 

Nu senast till röntgenmottagningen för att höra var i kön jag ligger för att få göra magnetröntgen. Senast jag pratade med dom var kön tre månader och nu har det gått en, så jag tänkte att nu är det nog dags att tjata lite ;) Helt plötsligt var nu kön sex månader!!! Va?! Man tror ju nånstans att när man väl är inne i systemet och en ortoped skriver remiss så ska det gå lite fortare, men inte då! Fick i alla fall tipset att ringa Unilabs röntgen i Göteborg, så det gjorde jag, samtal nr2 denna dag... Där är väntetiden två-tre veckor! Ringde tillbaka till första stället och bad dom skicka min remiss dit istället, så nu väntar jag på kallelse till Göteborg. Skitjobbigt att resa 18 mil dit och lika långt hem, min stackars sambo får offra ännu en semesterdag på dessa resor, men jag kan ju inte vänta ett halvår! Så tre samtal denna dag... Egentligen behöver jag ringa lönekontoret, vårdcentralen och frissan också, men nu orkar jag fasen inte mer idag. Kram på er! 

Hur f-n ska man orka med detta?! Att vakna med värk varenda morgon, inte orka göra nånting, lägga sig med mer värk varenda kväll :( Jag tror allvarligt att jag blir galen snart! Eller så ger jag upp. Just nu känns det så i alla fall. Jag vet att man är starkare än man tror, man ger inte upp i första taget, det har jag tidigare erfarenheter av. Man kämpar på. Men måste det vara så tungt och kämpigt längs vägen? Det som hållert mig uppe för tillfället är att jag ska på mr och sen till ortoped igen, det är ju inte kört än... Orka!

Lite roligt faktiskt, och stämmer ju ganska bra! Tror att jag pendlar lite bland de flesta än så länge, i helgen har jag mest varit Butter, haft riktigt ont :( men hoppas snart landa på Kloker och Glader :)