Oj vilken varm dag! 29 grader... blev så skönt nu ikväll när regnet och åskan kom. Den här veckan är jag och min 5-åring lediga, min dotter har sommarjobb och min sambo jobbar en vecka till. Det är ju mysigt, men han kräver lite mer än jag orkar just nu, vi ska leka och spela fotboll mm... Det känns i ryggen, molvärker... Så där har jag fått beviset på att jag behövde förlängd sjukskrivning :( 

Äntligen kan jag pusta ut... ett tag till i alla fall! Har pratat med doktorn idag, världens bästa doktor :-) Lugn, saklig och inget stressad. Blev sjukskriven två månader till och så skickar han alla journaler till Art Clinic som ska ta över de patienter som behöver fortsatt hjälp nu när Spenshult läggs ner. Art Clinic finns i Göteborg och Jönköping, så har jag tur blir det "bara" 12 mil att åka :-) Så nu ska jag försöka stänga av hjärnan och koppla bort all oro ett tag, fortsätta mina övningar och försöka ta promenader. Kram på er! 

Min hjärna funkar inte längre... kunde väl aldrig tro att en ryggoperation skulle innebära så mycket oro, tankar, funderingar, bekymmer och stress! Trodde, dum som jag var, att jag skulle opereras, vara sjukskriven, börja jobba lite grann... osv... Men så enkelt är det ju inte, det är en ständig oro för hur ont jag har nu, hur ont jag kommer ha om en månad, kommer jag kunna jobba lite snart, behövs längre sjukskrivning, vad tycker doktorn, vad tycker försäkringskassan... Jag orkar inte tänka längre.

Sen en vecka tillbaka är jag bättre i ryggen, veckan innan det var jag sämre än nånsin och kunde knappt gå... Imorn ringer doktorn... Vad i h-----e ska jag säga? Har ju ingen aning om hur jag mår nästa vecka?! Detta är dessutom sista kontakten jag har med honom, sen läggs det sjukhuset ner... Panik!!! 

Det här är nåt jag har funderat mycket på, i flera år faktiskt. Vet att flera av mina bloggvänner också gör det. Att ha ständig värk under lång tid påverkar en som person, på många sätt, det påverkar även människor runtomkring. 

När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag började få ont i ryggen så har jag nästan svårt att komma ihåg hur det var? Det känns så längesen, fyra år har det gått nu ganska exakt. Hur kändes det att inte hela tiden ha ont? Att kunna göra och planera saker utan att tänka på ryggen? Att kunna storstäda och röja hemma, slipa väggar och tapetsera, klippa gräset och ligga dubbelvikt och rensa rabatter? Ta låååångpromenader? Träffa vänner och sitta och prata i timmar utan att ryggen går av efter en timme? För det var ju så det var... Undrar om jag uppskattade det då, det var ju så självklart. Då hade jag mycket bekymmer med migrän, det är bättre nu, men skulle gärna byta tillbaka migränen om jag slapp ryggen, det var ju inte heeela tiden och dessutom hjälpte ju tabletterna för det mesta. 

Nu för tiden känner jag inte riktigt igen mig själv, jag är inte den person jag vill vara. Känner mig tråkig, kan ju sällan va med på roliga saker och resor som mina vänner hittar på, att åka tåg 30 mil, gå till ett hotell, sitta på en teater och sen restaurang hela kvällen, shoppa nästa dag och sen tåg igen, nej det funkar ju inte! Hoppas mina vänner förstår att jag VILL, men orkar inte! Känns som man blir lite utanför... Visst är jag med och träffas hemma hos nån tex, men får ju alltid åka hem först för ryggen värker. Är så urtrött på det! 

Samma gäller ju så fort man ska göra nåt med familjen, alltid tänka efter, fixar jag det, blir det långt att gå, finns nånstans att vila osv... Känner mig tråkig och besvärlig. 

Det här är inte alls den person jag är och vill vara! Hoppas att alla runtomkring förstår och orkar med, att de inte tröttnar... Och jag hoppas att jag nån dag kan vara den riktiga Sara igen, inte den här trista, återhållsamma människan som jag ofrivilligt blivit... 

Den här veckan har jag haft fullt upp och annat än mig själv att bekymra mig för! Lite skönt men inte alls kul. Min pojk på knappt fem år fick ju feber på midsommarafton när vi var i Göteborg, det gick inte över utan han blev sämre och fick ont i öron och hals. I tisdags åkte vi till doktorn som konstaterade öroninflammation och halsfluss :((( Stackare, han han varit så dålig och mest sovit hela tiden. Och så penicillin tre gånger om dan, en fajt varje gång. Igår och idag har han även ont i nacken, ringde sjukvårdsupplysningen och de trodde det berodde på infektionen, svullna körtlar kanske. Hoppas det är bättre imorgon! 

Slänger in ett litet citat också, inspirerad av Annie :-) 

Fy f-n rent ut sagt! Känns som jag har både pest och kolera, inget val här inte :((( Vi har varit i Göteborg två dagar, åkte bil och halvlåg hela vägen, ända fram till hotellet, en resa på två timmar. Uppe på rummet vilade vi en stund. Sen var det dags att gå till Liseberg, 700 meter. Jaa, det tog väl 200 m så var jag helt slut, värkte i rygg, höfter och knän. Gick i slowmotion. Bet ihop och satt på varenda bänk jag såg på Liseberg, var där i tre timmar ungefär, sen 700 m tillbaka. Vid det laget värkte höger ljumske så jag fick knappt med mig benet framåt. In till rummet och la mig på värmedynan som jag hade med mig som tur var. Köpte upp pizza till rummet. Dag två gick vi samma sträcka till Universeum, två timmar därinne kändes som två dygn... Min pojk på fem år hade tyvärr fått feber under natten och orkade inte så länge (tur i oturen för mig) så sen packade vi in oss bilen och åkte hemåt. Slocknade av utmattning. 

Slutsatser: jag är sämre än nånsin, klarar ingenting förutom att va hemma och vila, tror inte operationen har hjälpt, tror mina problem kommer från bäckenlederna, måste börja om och få detta utrett, kommer inte kunna jobba på ett bra tag till, nytt fenomen uppstått igen nämligen ont i knäna, känner att jag börjar deppa ihop, ser ingen ljusning just nu utan bara nya bekymmer, faaaan!!! 

Bryt ihop eller bit ihop... det är frågan... För det mesta biter jag ihop, men ibland rämnar allt och man måste få bryta ihop... Kände direkt imorse att det inte var nån bra dag på nåt sätt. Hade ont och kände mig allmänt låg. Då är det lätt att börja grubbla. Finns mycket att grubbla på just nu, och börjar man är det lätt att spinna vidare och ta ut en massa problem i förskott. Hur ska det bli, kommer det bli bättre, vad kommer doktorn säga när han ringer, är det nåt annat fel i ryggen, när kommer jag kunna jobba, kommer jag alls kunna jobba, hur går det med ekonomin... Listan kan göras hur lång som helst. Ringde Spenshults sjukhus och frågade om jag kunde få en tidigare telefontid - nej, frågade om jag kunde få nytt recept på värktabletter - nej... det fick jag ringa vårdcentralen om. När sen min mamma ringde, ja då brast det totalt! Skönt att släppa på allt ibland, men sen kommer huvudvärken som ett brev på posten. Bestämde mig för att börja ta oxynorm regelbundet ett tag och se om det hjälpert lite då. Bestämde mig sen för att gå ut i solen och tanka D-vitamin och lyssna på Fredagspodden, känns lite bättre nu... 

Vilken härlig dag! Tog det lugnt hela förmiddan och sen åkte vi till stranden ett par timmar på eftermiddan  :) Har ju förmånen att bo vid Vänern och här finns många fina ställen att välja på! Våra strandstolar funkar skapligt att sitta i och dessutom är det ju liiite roligare att ha ont i ryggen i så härlig miljö än hemma... ;) Hoppas ni andra haft en bra dag? Kram