Det här är nåt jag har funderat mycket på, i flera år faktiskt. Vet att flera av mina bloggvänner också gör det. Att ha ständig värk under lång tid påverkar en som person, på många sätt, det påverkar även människor runtomkring. 

När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag började få ont i ryggen så har jag nästan svårt att komma ihåg hur det var? Det känns så längesen, fyra år har det gått nu ganska exakt. Hur kändes det att inte hela tiden ha ont? Att kunna göra och planera saker utan att tänka på ryggen? Att kunna storstäda och röja hemma, slipa väggar och tapetsera, klippa gräset och ligga dubbelvikt och rensa rabatter? Ta låååångpromenader? Träffa vänner och sitta och prata i timmar utan att ryggen går av efter en timme? För det var ju så det var... Undrar om jag uppskattade det då, det var ju så självklart. Då hade jag mycket bekymmer med migrän, det är bättre nu, men skulle gärna byta tillbaka migränen om jag slapp ryggen, det var ju inte heeela tiden och dessutom hjälpte ju tabletterna för det mesta. 

Nu för tiden känner jag inte riktigt igen mig själv, jag är inte den person jag vill vara. Känner mig tråkig, kan ju sällan va med på roliga saker och resor som mina vänner hittar på, att åka tåg 30 mil, gå till ett hotell, sitta på en teater och sen restaurang hela kvällen, shoppa nästa dag och sen tåg igen, nej det funkar ju inte! Hoppas mina vänner förstår att jag VILL, men orkar inte! Känns som man blir lite utanför... Visst är jag med och träffas hemma hos nån tex, men får ju alltid åka hem först för ryggen värker. Är så urtrött på det! 

Samma gäller ju så fort man ska göra nåt med familjen, alltid tänka efter, fixar jag det, blir det långt att gå, finns nånstans att vila osv... Känner mig tråkig och besvärlig. 

Det här är inte alls den person jag är och vill vara! Hoppas att alla runtomkring förstår och orkar med, att de inte tröttnar... Och jag hoppas att jag nån dag kan vara den riktiga Sara igen, inte den här trista, återhållsamma människan som jag ofrivilligt blivit... 

 

Annie

30 juni 2014 12:41

Åh vännen :-)

( Även fast vi inte träffats irl, så känns du som en vän ;-)
Jag känner så igen mig i det du skriver. Så var det för mig förut också när jag hade mer värk. Man vågade knappt göra nånting pga värken :-( Hur är det nu, lika ont fortfarande?

Lider med dig! Hoppas det blir i alla fall lite bättre för dig snart! Tyvärr tar det ju såå lång tid att bli bättre/friskare när det gäller diskbråck. Trist, men sant.

Håller tummarna för dig :-)
Kram!

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Emma

30 juni 2014 16:37

Å tack :-). Du känns också som en vän! Har många vänner IRL men nästan ingen som har samma problem med ständig värk. Så skönt att ventilera med andra som förstår :-)
I några dagar nu har det varit lite bättre, hoppas, hoppas det fortsätter så!
Kram

 

Annie

1 juli 2014 08:41

Å hoppas hoppas det fortsätter så! Håller tummarna :-)

Kram!

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

 

Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

3 juli 2014 10:48

Jag hoppas verkligen att det blir bättre och du kan bli den personen du var förut.

http://sessie.se

Sara Emma

3 juli 2014 12:33

Tack :-)

 

Liza

3 juli 2014 13:37

Känner igen mej på det mesta i ditt inlägg,det där om att inte minnas hur man tänkte/kände förut när man inte behövde planera/fundera på varenda steg man tog...Jag HOPPAS jag var glad över det då :)
Jag är inte heller den jag vill vara just nu-men samtidigt slår det mej:hur mycket sitter i personligheten då?För om det inte är personligheten/ens synsätt så är det väl yttre omständigheter som gör att man mår/känner såhär?Löser det sej när det blir bättre?Lär man sej accpetera om det inte blir bättre?Svårt att förklara men med en del kompisar känner jag mej som att jag är den jag var innan,eller att dom iaf vet vem jag är nu och det är HELT ok,med en del känns det som att vi inte har så mycket gemensamt längre....Jag är lite rörig idag,kanske ska fundera vidareen annan dag ;) Kram på dej

http://www.inmyplace.bloggagratis.se

Sara Emma

3 juli 2014 22:28

Förstår hur du tänker... Jag tycker också det känns olika med olika kompisar. Det beror nog på hur nära och bra vänner man är? En del har man ju haft jättemycket kul med fast det kanske har varit lite ytligare och man har mest gjort roliga saker ihop, festat och dansat tex som man kanske inte orkar så mycket just nu... Andra har man en djupare kontakt med och de finns ju kvar nu på ett annat sätt. Gör inget om du är lite rörig, samma här, min hjärna strejkar ;) Kram!

 

maria

23 augusti 2014 20:28

Kram till dig! Känner igen mig såväl i dina inlägg!

http://mariapacoste.bloggplatsen.se

Sara Emma

23 augusti 2014 23:09

Detsamma! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Aldrig får det va lugnt i livet. Svårt att hitta en varaktig balans när livet krånglar till allt. Berättar mer senare, just nu är allt uppochner och ryggen är det sista jag tänker på tyvärr. ...

Oj va länge sen jag skrev här! Har inte riktigt orkat, men nu ska jag uppdatera lite. Har fått godkänd sjukskrivning på 25% tom 31/8. Trodde jag aldrig. Så jag jobbar på 65% och är tjänstledig 10% och sjukskriven 25%. Funkar jättebra! Så skönt att ...

Har tänkt på en sak... jag är nästan aldrig sjuk numera. När jag var sjukskriven i tre år så tänkte jag att det är nog för att jag inte träffar så mycket folk, men nu har jag varit tillbaka ett par år om man räknar från att jag började arbetsträna, o...

Trodde jag aldrig, och inte min doktor heller ;) FK beviljade min sjukskrivning på 25% i tre månader till! Utan att krångla. Jag var helt beredd på att fajtas igen men nu slapp jag det ett tag, så skönt! Har höjt dosen på saroten för att se om det ...

Är så glad för jag har lyckats förlänga mina promenader :) Klarar nästan 40 min i rask takt nu, det är sååå skönt! Max 20 min har funkat förut och det har känts så meningslöst, tappade lusten helt. Men nu känns det ju som att det faktiskt gör lite ny...