Senaste inläggen

Av Sara Emma - Torsdag 11 aug 11:05

I måndags började jag arbetsträna. Inga bra förutsättningar tyvärr... helgen före var vi på 70-årskalas på lördagen och 80-årskalas på söndagen, vilket i båda fallen innebar bilresor och mycket sittande. Natten till måndag fick min pojk 40 graders feber och vi sov dåligt. Samma på natten till tisdag. Så jag var ganska slut redan från början. Sen känns det rätt tufft att vara där varje dag, även om det bara är två timmar. Har sovit varje eftermiddag nu i veckan. Idag har jag faktiskt tagit ledigt för vi ska ha kalas i eftermiddag för båda mina barn som har fyllt år. Känner mig inte särskilt hoppfull inför att arbetsträningen ska funka. Nästa vecka börjar min man jobba igen och min pojk är på fritids, hoppas det funkar bättre då, då kan jag anpassa dagarna bara efter mig. Puh... 

ANNONS
Av Sara Emma - Lördag 30 juli 13:48

Länge sen jag skrev nåt nu... Min familj har semester,  det är tredje veckan nu. Jättemysigt förstås! Tycker det har funkat skapligt i år, bättre än förra sommaren. Eller så har jag mer accepterat min värk och vågat trotsat den. Vi har gjort mycket mer i år än förra sommaren. Först var vi till High Chaparall och bodde även på hotell en natt. Sen efter några dagar hemma åkte vi till Borås där vi bodde i campingstuga och gick på djurparken. Och i början av denna veckan var vi på Ramsviks camping i två nätter. Allt har varit lyckat och roligt och funkat bra , men det blir påfrestande för kroppen med bilresor,  bo i stuga, sova hårt, sitta illa på restauranger, gå omkring länge... mm... mm... Nu känner jag mig sliten. Har en vecka kvar sen börjar jag arbetsträna. Blandade känslor. Vill så gärna att det ska funka. Livrädd för vad som händer sen annars? Hå, hå, ja, ja... Vore så skönt att kunna jobba på riktigt, inte heltid, men åtminstone halvtid,  att få livet att rulla på ett tag, utan läkarbesök,  möten med FK osv.... 

Kram <3 

ANNONS
Av Sara Emma - Fredag 1 juli 16:14

Livet är som en bergochdalbana... en vandring från toppar till dalar, ibland snubblar man fort ner i en djup dalgång. Ofta är det lite tuffare att ta sig upp mot toppen igen. Svårt att hitta en balans och gå på jämn mark. 

Ja alltså, mina bättre dagar känner jag mig rätt hoppfull! Visst kommer det funka att arbetsträna,  kommer bli kul att komma iväg och träffa arbetskamraterna :) Snart kan jag nog jobba åtminstone halvtid och ändå orka med resten av livet! 

Sen kommer de sämre dagarna... värken är outhärdlig,  inga tabletter hjälper, vila hjälper inte heller men jag orkar inget annat. Avbokar inplanerade saker, struntar i träning och promenader. Tänker att det är kört! Kommer aldrig kunna jobba mer nånsin. Ekonomin kommer krascha. Jag kommer bli deprimerad. 

Såna känslor och tankar gör bara allt värre, men ibland måste det få komma ut... orkar inte va positiv varje dag och se glad och pigg ut.

Idag är en sån dag... en bryt ihop-dag :(  Hoppas på en bättre dag imorn. 

Av Sara Emma - Torsdag 9 juni 17:27

 

Ända sen mötet förra veckan med FK, läkare och chef så har jag funderat och funderat... Kanske strävar jag åt fel håll? Att komma tillbaka till mitt jobb som förskollärare och jobba med barn 1-5 år kanske inte är hållbart i längden. Dessutom är det stressigt, högljutt och man är verkligen behövd varenda sekund, att gå ifrån och vila är bara att glömma. Det är inte bara fysiskt tungt med att ta hand om barnen, det är psykiskt påfrestande pga ljudnivån, stressen, ansvaret, samtal med föräldrar mm mm... Får nästan lite panik när jag tänker på det. Kanske har jag gjort som vanligt, skjutit problemen åt sidan och inte tänkt på konsekvenserna. Men att börja tänka så här känns som att kasta sig utför ett stup och inte ha en aning om var man landar och hur det kommer att gå. Tur jag har åtta veckor att fundera innan jag ska börja arbetsträna, sen ska vi ha nytt möte efter ca:4 veckor. Puh... 


Av Sara Emma - Torsdag 2 juni 11:34

Har blivit så stresskänslig... oroar mig för allt. Förr var jag lugn... visst jag blev stressad och nervös för saker då också, men nu och de senaste åren är det mycket värre. Får även fysiska symtom, förr kunde jag få migrän om jag var riktigt orolig tex, men nu blir hela kroppen påverkad.

Första gången jag rent fysisk kände av detta var när jag fick beskedet att min pappa hade obotlig cancer, det är åtta år sen. Hela min kropp ville vända sig ut och in och jag var tvungen att kräkas... Har aldrig mått så dåligt nånsin som de efterföljande veckorna, migrän, magkatarr, illamående mm. Plus förstås en stor oro och sorg, ren ångest. Fem veckor senare var han borta, då blev allt bara tomt.  

Sen dess får jag såna här starka reaktioner då och då. Varje gång jag ska till en läkare, ortoped, psykolog tex... Har suttit i väntrum många gånger och trott att jag ska svimma. Huvet susar, det ringer i öronen, jag mår illa och vill spy... Dessutom blir min värk mycket värre. Förra veckan var jag hos min läkare på vc för vi skulle prata lite inför mötet med FK. Hon skulle även kolla blodtrycket för jag har fått en ny medicin och trycket har blivit väldigt lågt... Sitter i väntrummet och stressar upp mig, huvet bara snurrar, så fort jag kommer in till doktorn bryter jag ihop. Och blodtrycket är ju skyhögt förstås. Sen hade vi ett jättebra samtal och det kändes bra inför nästa möte. Tills idag, när det var dags. Samma visa igen... gud vilken huvudvärk jag har nu efteråt kan jag säga :( 

Mötet gick väl som förväntat, sjukskriven till 7/8 och sen börja arbetsträning på mitt vanliga jobb. Tyckte dock att både handläggaren från FK och en personalansvarig från kommunen verkade tveksamma till att det kommer funka... men jag vill ju ändå ge det en chans till, jag gillar ju mitt jobb och mina arbetskamrater! De tyckte ändå att jag skulle börja fundera på vad jag skulle kunna göra annars, vad som skulle funka bättre. Svårt. 

Nu har jag nio veckor på mig att landa, att varva ner, att försöka komma igång med promenader och skonsam träning, att prata med en psykolog och att bara vara. 

 

Kram!

Av Sara Emma - Onsdag 25 maj 12:09

Jag har fått en diagnos! Känner mig på nåt sätt lite glad och lättad trots att det inte är nån särskilt kul diagnos. Men ändå! Nu vet jag åtminstone, nu har jag nåt att utgå från, nu vet jag vad som är bra och inte bra för mig. 

Igår var jag hos en smärtläkare, en av Sveriges bästa på StOlofs smärt klinik i Falköping. Han har även föreläst om långvarig smärta på den MMR jag har gått. Undersökningen var hemsk :( tänkte nästan fly... Han gjorde provokationstest genom att sticka in akupunkturnålar där jag har som mest ont, först hade han ju tryckt överallt och hittat dessa punkter... Fy f-n rent ut sagt! Gjorde sjukt ont, strålade ner i hela benet. Måste tillägga att han innan besöket hade fått mina journaler och visste allt som gjorts tidigare med min rygg. Han gjorde också en noggrann undersökning av reflexer, motorik, nervbanor mm. Sen förklarade han att min diagnos är Myofaciellt smärtsyndrom.

Detta börjar ofta som nån sorts överansträngning av en muskel, sen bildas triggerpunkter, får man rätt diagnos från början kan det behandlas och läka ut. Får man inte det blir det sämre... sen är karusellen ofta igång. Man får ondare och söker läkare, sjukgymnast mm till slut gör man röntgen och hittar tex som i mitt fall en diskkompression i ländryggen. Det kan ge symtom på de ställen jag hade ont. Man hamnar hos ortoped som enbart kollar på skelettet och på röntgenbilder. De ser att det finns nåt i ryggen man kan åtgärda och föreslår steloperation. Desperat går man med på det... och blir sämre :(  Ortopeden säger att operationen gick bra, allt ser fint ut och skruvarna sitter där de ska, vi kan inget mer göra! 

Min smärta smög sig på för snart sex år sen, sen dess har det långsamt blivit sämre. Det började efter att jag var gravid, fick en pojk på 4,7 kg som jag bar på och säkert felbelastade, dessutom var jag väldigt otränad. Gick minst två timmar med vagnen varje dag. Antagligen började detta redan då. Synd att ingen visste bättre! Smärtläkaren tror att detta varit problemet hela tiden, har dessutom en axel och arm som värker och domnar till och från, och det är typiskt menar han, det dyker upp nya ställen. Har det väl börjat är man känsligare. Om min rygg behövde opereras eller inte är det ingen som vet... kanske? Nu är den stark som stål i vilket fall ;) Men förmodligen har operationen gjort värken värre. Vid Myofaciellt smärtsyndrom är inte bara muskler överansträngda, bindväv,  leder och muskelfästen gör också ont. Dessutom är hela smärtsystemet upprepat och överkänsligt. 

Det som gäller nu är balans i livet... inte stressa, äta bra, avslappning, lågintensiv träning. 

 

 

Av Sara Emma - Fredag 13 maj 15:26

Ja då har redan en vecka gått efter att min MMR  slutade förra fredan.  Tiden bara försvinner! I måndags började jag på Basal kroppskännedom, det kommer vara varje måndag och onsdag i fem veckor. Känns som en bra fortsättning på MMR:en. Måste komma igång med träning igen också, och promenader. Har känns mig så dränerad på energi ett tag, har lite svårt att ta tag i nåt. Känner mig lite låg, allmänt trött. 

 

En sak går bra, och det är kosten :) Kör ungefär lchf. Jag som är värsta godisråttan är knappt sugen alls längre! Äter mycket bär istället om jag är sugen. Eller smoothie. Har dock märkt tydligt att om jag fuskar, då är det kört! Åt en efterrätt på restaurang för ett tag sen och jösses vad sötsugen jag blev... länsade skåpen hemma sen ;) Bättre att låta bli, men ibland är det ju bara sååå gott! Lägger in lite nya länkar till sidor som inspirerar mig när det gäller kosten! 

 

Kram <3 

Av Sara Emma - Måndag 2 maj 14:31

Har hamnat i något av en svacka. Känns tungt. Tror det är flera saker som spelar in. 

# Det är sista veckan på min MMR nu, det har gått så sjukt fort! Åtta veckor redan. Det tog ett par veckor att komma in i det ordentligt och att lära känna de andra i gruppen. Nu har jag separationsångest... kommer sakna många av dom ordentligt! Det är även först i slutet nu som allt börjar sjunka in, och då är det slut? Behöver några veckor till! 

# Eftersom MMR:en snart är slut så närmar sig nästa möte med FK, läkare och chef, och jag får PANIK! Känns som jag har fått alla chanser nu, finns liksom inget mer att ta till? Nu blir det jobba eller slängas utför ättestupan... så känns det. 

# Har ju fått träffa en psykolog på min MMR som varit jättebra. För bra... första gångerna kom jag levande därifrån ;) men i fredags brast det. Hann bara sätta mig i stolen och säga att jag inte kände mig i toppform precis, sen bölade jag i 45 min. Bölade över allt och inget. Jag har i flera år skjutit ifrån mig allt jobbigt, främst mina ryggproblem, men nu gick det inte längre och det blir så sjuuukt jobbigt! Fick migrän på kvällen såklart :(  I vilket fall förstår jag att detta är nödvändigt och att jag nog behöver fortsätta ett tag och prata med nån. 

# Mitt blodtryck har varit högt och det sista har jag fått äta både min vanliga medicin plus en vätskedrivande tablett. Alltså nu är det nog för lågt, är så yr och trött och känner mig liksom svag. Måste ringa doktorn... 

 

Det var det. Kram! 

 

Presentation


Här är min berättelse om hur jag började få lite, lite ont i ryggen... och hur det sen fortsatte!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ryggresan med Blogkeen
Följ ryggresan med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se