Den här tiden som har gått sen jag gjorde steloperation i ländryggen känns lite som en dimma... Det har gått ett halvår (!) och jag vet inte vart den tiden tagit vägen? Känns inte riktigt som jag varit med... mer som om jag hade stått brevid och tittat på. Lite läskigt. Min sambo har flera gånger sagt att jag är lite som i en bubbla, inte riktigt med och att jag inte kommer ihåg saker jag sagt eller som vi har pratat om. Samma säger min dotter, fast på en tonårings  vis kan hon bli mer sur för att jag inte kommer ihåg saker hon berättat eller när jag frågar samma sak flera gånger. Jag kan även bli stressad och förvirrad när vi är och handlar tex, när det är mycket folk runtomkring. Eller när jag ska ta beslut snabbt, blir helt ställd. 

Orsakerna kan nog vara flera... Dels har jag tröttat ut mig rätt rejält innan allt detta både fysiskt och psykiskt genom att ha haft ständig värk i fyra år, plus all oro det för med sig. Det har varit många turer till läkare, sjukgymnaster, osteopater mm. Dels är själva operationen påfrestande på många sätt, både kroppsligt och psykiskt, alla mediciner gör sitt också. Sen blir man rätt isolerad när man är sjukskriven, särskilt i början, man orkar inte mycket mer än att försöka ta hand om sig själv och att sköta sin rehabträning. Dessutom är det ständiga tankar och oro om framtiden, det är fruktansvärt tröttande! Det mal och mal och mal......... 

Att man kan vara så trött... Antar att det tar på krafterna mer och mer när man har ont jämt. Man blir trött på alla möjliga sätt, i kroppen och i själen. All oro tar också ut sin rätt. 

I fredags var jag bjuden på afrikansk afton hos en arbetskamrat, hon kommer från Ghana. Det var så himla trevligt och roligt att träffa alla, jag satt där i fem timmar... Det gick ganska bra under tiden, hade kudde bakom ryggen och jag tror nästan ryggen domnade bort efter ett tag ;) Jag cyklade dit och hem, hon bor fem minuters cykelväg från mig, men jag är helt ovan att cykla sen flera år, så det var nog inte så smart. När jag kom hem hade jag värken from hell... Kunde inte sova, det satt i hela dagen efter, inget hjälper då. Lite bättre idag, men fortfarande väldigt trött i ryggen, blir värmedyna nu ikväll. Och godis :-) Måste inse att jag inte klarar sånt än tyvärr, det är inte värt det helt enkelt. 

Den här veckan har jag haft fullt upp och annat än mig själv att bekymra mig för! Lite skönt men inte alls kul. Min pojk på knappt fem år fick ju feber på midsommarafton när vi var i Göteborg, det gick inte över utan han blev sämre och fick ont i öron och hals. I tisdags åkte vi till doktorn som konstaterade öroninflammation och halsfluss :((( Stackare, han han varit så dålig och mest sovit hela tiden. Och så penicillin tre gånger om dan, en fajt varje gång. Igår och idag har han även ont i nacken, ringde sjukvårdsupplysningen och de trodde det berodde på infektionen, svullna körtlar kanske. Hoppas det är bättre imorgon! 

Slänger in ett litet citat också, inspirerad av Annie :-) 

Ännu ett så bra citat! Man vet aldrig hur andra mår, hur de har det hemma m.m Det finns så mycket som inte syns utåt, alla har sitt påett eller annat sätt. Så var snäll   

Så sant... Ibland måste man få bryta ihop när det känns tungt och hopplöst! Sen hittar man på nåt sätt nya krafter och nytt hopp    

Har alltid gillat citat och ordspråk, nu för tiden hittar jag så många bra! Det här är så sant, så borde nog fler tänka :) 

Precis så är det just nu! Jag måste va lite ego och göra det som är bäst för mig och min rygg, hoppas alla runtomkring förstår det bara.