I början av sommaren 2011 fick jag tipset att prova att gå till en naprapat, så det gjorde jag, jag var ju beredd att prova allt. Ny undersökning då förstås... Hon hade en teori om att bäckenleden på höger sida kanske var boven i dramat och försökte knäcka loss den, aj, aj, aj... Fick nån övning att göra också förstås. Ny tid o ch samma behandling efter en vecka. Ingen förbättring, fick bara ont av både behandling och övningar. Eftersom det var kostsamt även ekonomiskt så gick jag inte dit mer. 

Efter att ha fått så ont efter besöket hos sjukgymnast 2 insåg jag att nåt faktiskt var fel, på riktigt. Jag bokade därför tid hos läkare på vårdcentralen. Fick träffa en äldre, manlig läkare. Dags för avklädning och undersökning igen... Det slutade med remiss till röntgen, vanlig slätröntgen. Efter några veckor fick jag svar på posten, något lågt mellan kotorna L4 och L5, alltså två kotor i ländryggen. Doktorn trodde dock inte att detta orsakade mina problem utan tyckte jag skulle träna, blev det inte bättre fick jag återkomma. 

Under våren 2011 tänkte jag att nu får jag prova en annan sjukgymnast. Fick tid ganska snabbt och fick åter igen ta av mig till trosor och bh och bli undersökt. Hade inte riktigt hunnit vänja mig vid detta då... Han hade en teori om att det kanske tryckte nånstans i ryggen och började därför dra i mina ben, ett i taget. Kändes inte så mycket just då, men på kvällen började jag få riktigt ont! Nästa morgon kom jag inte ur sängen själv och kunde inte gå till jobbet. På eftermiddan ringde jag till sjukgymnasten och frågade om det kan bli såhär, om det var normalt? Svaret blev: avvakta över helgen, annars får du nog söka läkare! Va?! 

Under hösten fortsatte jag vara mammaledig men började bli lite orolig för att börja jobba i januari, hade ju fortfarande ont i ryggen. Jobbar dessutom på förskola vilket är ganska rygghårt.  Gick ändå ut och gick med vagnen minst en-två timmar varje dag, det gjorde ju ont men blev inte värre av promenaderna tyckte jag. 

Vi bodde i radhus men det började bli trångt och i december hittade vi ett hus som passade oss perfekt! Räknade ju förstås med att min rygg skulle bli bättre snart... Vet inte om jag är optimist eller bara bra på att slå ifrån mig jobbiga saker? I vilket fall köpte vi huset och skulle flytta in under våren. 

I januari började min pojk på förskola och jag började jobba igen. Det var en hemsk vår! Min lille pojk trivdes inte och protesterade på alla sätt på förskolan, han var arg, ledsen, ville inte äta och inte sova där! Dessutom blev han konstant sjuk, feber, ont i hals, öron och magsjuka fyra gånger. Samtidigt flyttade vi och jag kämpade på med min onda rygg på jobbet. Suck...

I slutet av sommaren 2010 hade inte ryggvärken gått över och jag tänkte då att nu måste jag ta tag i detta så det blir bra!  Efter att ha ringt runt lite fick jag tid hos en kvinnlig sjukgymnast redan dagen efter. Har ju förstått nu efteråt varför hon hade tid så fort... Jaha, fick klä av mig i trosor och bh och och gå fram och tillbaka, böja mig framåt, åt sidan m.m Sen säger hon: ja, du är ju rätt välbevarad för att ha fött barn för ett år sen... Va??? Kom mig inte för att fråga vad det hade med saken att göra... Fick ett par övningar och ny tid om en vecka.

Dessa övningar gjorde ju ingen nytta och vid nästa besök var jag rätt deppig och sa nåt i stil med att "det är ju inte så roligt att ha ont hela tiden". Roligt? säger hon, vem har sagt att det ska va roligt då?! Gissa om jag gick dit igen? 

Midsommarveckan 2010 kände jag en dag att jag hade lite, lite ont i ryggen. Långt ner, mest på höger sida. Tänkte inte så mycket på det först, jag brukade aldrig ha ont i ryggen och tänkte väl att det var nåt tillfälligt! Efter några dagar började jag tycka att det borde ha blivit bättre... En kväll var jag ute på restaurang med jobbet och när jag cyklade hem kände jag att det började göra ondare. 

Efter ett par veckor kändes det faktiskt rätt deppigt, det gick ju inte över! Jag var mammaledig med min pojk som då var 10 månader gammal. Som tur var gick han redan eftersom det började bli svårt att bära på honom. Försökte först vila bort det onda och låg på en madrass på golvet och lekte med honom... Men det hjälpte ju inte. Det värkte hela tiden, det gjorde ont när jag var ute och gick, inget hjälpte... Tyckte att jag hade haft ont jättelänge, då hade kanske en månd gått... Tur att jag inte visste då hur lång tid som skulle gå och hur mycket smärta och värk som skulle komma... 

Här följer min resa fram tills idag o ch fortsättningsvis...